Vilken mental berg och dalbana man fick uppleva i söndags på min och Tuttis 2-års dag. Började ju så bra med en härlig frulle och lite paketöppning.
Men sen skulle mitt kära Spurs kliva in i handlingen och göra mig så där ont som bara Spurs kan göra mot mig.
1-5 hemma mot Chity var inte riktigt det man hade tänkt sig när man bänkade sig med en kopp java i min gubba soffa. Spurs valde att starta med kanske det mest felbalanserade laget jag någonsin sett. Ett mittfält bestående av bara offensiva lirare, och ingen som vill ta skitjobbet hemåt.
Största skillnaden i första halvlek var att som vanligt lyckas inte Spurs sätta bollarna, medans City och framförallt Dzeko mar kliniska i sina.
Men i andra så visade Mancinis pojkar varför deras b-lag nog skulle hamna topp 4 i ligan.
Efter matchen skulle jag åka och titta på EE när dem mötte DIF på Behrnabeu.
Och är det något som kan glädja ett trasigt AIK-hjärta efter en Spurs pungspark.
Så är det en vinst över DIF, och som en jättebonus att EE får göra mål.
Allt detta lyckades infria sig, och 4-0 var i underkant.
Att man sen får komma hem och se att Arslena åkt på duktigt med stryk borta mot Man Scum gjorde att kvällen blev lite trevligare. Skadeglädje är ju den enda sanna glädjen.
//www.säljmodric.nu
